Träffade en kompis igår som har en kompis som länge försökt få barn. Jag känner henne inte så väl men genom min kopis så har jag följt hennes förök och fått höra hur det går. Hon och hennes man har länge försökt att få barn, sen övergick de till insemination och nu är de framme vid IVF. Nyligen gjorde hon sitt andra IVF och nu har hon gått under jorden. Min kompis har förökt få tag på henne och fått höra på omvägar att hon mår jättedåligt, så det misslyckades igen då antar jag.
Jag lider fruktansvärt med henne och hon verkar ta det otroligt hårt, det är inte första gången som hon försvinner så efter ett misslyckat försök.
Det verkar som att det krävs ett otroligt psyke för att klara av alla dessa försök och alla misslyckanden, det skulle nog inte jag klara. Jag hade turen att bara behöva misslyckas 2 gånger, det tyckte jag var jobbigt, speciellt den första gången när allt var så spänt och jag inte visste vad jag hade att vänta mig, den andra gången "kändes bättre". Under de 5 månader jag det tog med utredningar, läkarbesök och tester så fanns det inte mycket annat jag tänkte på, det tog upp stor del av mitt liv och gav en del stress också. Sen alla hormoner jag tog gjorde saker med mig som jag inte upplevt förut, så det var många omställningar.
Att gång på gång, år efter år försöka och misslyckas, det kräver styrka, mod och envishet. Nu när hon misslyckats igen och blivit så ledsen så att hon inte vill ha någon kontakt med omvärlden så börjar jag undra vad det är som fortfarande driver henne och hennes man till att fortsätta? Är det verkligen värt det? Det finns andra alternativ, som jag vet att hon och hennes man diskuterat, adoption. Men jag kanske inte ska yttra mig om sånt jag inte själv varit med om, men jag tycker så otroligt synd om henne...att mås å dåligt varje gång...det måste vara fruktansvärt att gå igenom det gång på gång...
Hoppas att hon hittar styrka att komma tillbaka snart!
4 kommentarer:
det är otroligt jobbigt att försöka om och om igen månad efter månad, år efter år, när det inte funkar. Man blir arg, ledsen, bitter, avundsjuk på dem som lyckas på en gång (för att man själv blir påmind om att det inte funkar). Det är en stor sorg som aldrig släpper taget om en. Det tar väldigt mycket kraft och ibland orkar man inte med någon annan än sig själv. Ibland har jag också undrat om vi skulle orka fortsätta, men man lever på hoppet och önskan om att bära ett barn i magen. jag och min sambo har knappt pratat om adoption än, mest för att vi försöker med IVF och koncenterar oss på det. Adoption känns så avlägset just nu och det är inte heller en lätt process. det tar flera år innan det går igenom, om man nu klarar alla utredningar och krav.
jag lider med henne och vet hur det känns att må så dåligt.. (nu lyckades vi ju på första IVF, än så länge..men sorgen och depressionen vet jag hur det känns, skulle det hända något nu vet jag inte vad som skulle hända, vågar inte ens tänka på det)
Allt din vän kan göra just nu är bara att visa att hon finns där, skicka ett sms, fråga hur hon mår..tipsa henne om att det finns andra här på nätet (om hon inte redan finns här någonstans) som vet vad hon går igenom om hon behöver prata med någon...
Du vet ju till viss del hur det känns, tänk dem 5 månaderna i några år framåt..
Oj, det blev långt...men hon är inte ensam i alla fall..
Hur mår du med din mage då? ska du boka in en tid för tidigt VUL?:)
kram
ja, jag tror också att det blir mer verkligt när (om?!) jag får se ett tickande hjärta. Jag har fått tid den 8 december, så det är ett tag kvar:(. Skulle vilja gå nu, men jag vet ju att det är för tidigt:)
Åh, då får du redan nästa vecka! så kul!:)
Man orkar för tanken pa att ge upp är ännu värre. Da kommer man ju inte ur det svarta halet alls.. Just nu behöver hon tid att sörja det som inte blev, och din vän kan bara visa att hon finns där som stöd men utan att tränga sig pa. Förhoppningsvis far hon snart tillbaks orken att försöka igen.
Adoption är tyvärr inte alltid lösningen, och jag tror att för vissa sa kan det ta lite tid att landa i ett sant beslut.
Grattis till din graviditet förresten!
Ja, ni har rätt båda två... Men det är alltid svårt att sätta sig in i en sådan situation om man inte varit där.
Tack för gratulationerna Lisa!
Lycka till på VUL akna! Det är superkul! :)
Skicka en kommentar